Kim Nilsson om VM-kvalet: ”Vinner jag sista heatet nu, då är jag klar”

Han leder Smederna till segrar, gör spektakulära omkörningar och ser ut att ha hittat en ny nivå i sin körning. Igår var Kim Nilsson återigen näst intill ostoppbar mot Piraterna och nästa år kör han i VM-serien.

Det blev knockout i mötet mellan Smederna och Piraterna under tisdagen. Av matchens 15 heat vann Smederna 13, hade poängövertag i elva och körde in femettor i åtta. Det blev helt enkelt aldrig spännande, när Smederna ångade på som den maskin man varit hela året medan Piraterna hade det fortsatt motigt.

En av förarna som återigen flög fram på banan, med endast en tappad poäng på hela kvällen, var Sveriges hetaste förare denna säsong: Kim Nilsson. Med sitt snitt på 2,143 ligger han på åttonde plats i Bauhausligans snittliga och har bjudit Eskilstunapubliken på mängder av fina heat. Ett exempel var i tisdagens sista heat, där han jagade Piraternas Jonas Seifert i fyra varv och passerade honom på mållinjen.

Vägen till VM 2027

Men även när smedstället åkt av har Kim imponerat. Individuellt SM-guld i Karlstad, åttondeplats som wildcard i Målillas VM-deltävling och för drygt en vecka sedan lyckades han kvala in till 2027 års VM-serie i det sista avgörande kvalet i Italienska Terezano.

Kände du direkt du kom till Terezano att ”det här är min dag”?

– Nej, det tycker jag absolut inte, svarar Kim när vi pratar med honom om det hela efter matchen mot Piraterna.

– Jag tyckte… Alltså jag har varit i Terenzano förut och den banan har väl varit ganska olika varje gång jag har varit där. Absolut inte så hård och hal som den var den här gången. Och jag kan väl inte säga att den inte passade mig. Jag vet ju vad som gäller, det är fem bra starter och vara på hugget liksom. Ge allt i varje heat, vilket jag alltid gör. Så jag vet ju att det är helt öppet innan man börjar en tävling och… Ja, jag var helt öppen egentligen. Förutom då att jag hade bana fyra två gånger.

En inte så optimal lottning

I denna typ av individuella tävlingar kör 16 förare, där alla möter alla en gång. Det innebär totalt 20 heat, där varje förare kör fem heat enligt ett på förhand bestämt körschema. Det enda som lottas är startnumret – men eftersom varje startnummer är knutet till ett specifikt schema avgör lottningen också vilka heat föraren kör och från vilka startbanor. Eftersom alla kör fem heat men det bara finns fyra startbanor, får varje förare starta från en bana två gånger. När vissa banor fungerar bättre än andra kan lottningen därför få stor betydelse. För Kim blev utfallet långt ifrån optimalt.

– Man är ändå realist och jag såg innan att bana fyra såg sämst ut utav alla startbanor. När man vet att man har den två gånger måste man ju liksom försöka hitta någonting för att ändå komma iväg därifrån, säger Kim och fortsätter:

– Det visade sig att bana ett var överlägsen medan de andra faktiskt var lite hugget som stucket. Den som hade två röda hade en klar fördel.

En ojämn start på tävlingen

Redan i sitt första heat för kvällen ställdes Kim mot föraren som kom att bli kvällens vinnare: den nuvarande VM-trean Robert Lambert. Där kom också kvällens första miss.

– Jag lyckades göra ett hyfsat första heat med bra beslut – förutom i sista svängen. Där blev jag omåkt av Lambert på grund av att jag stressade upp mig för mycket. När jag såg heatet efteråt tänkte jag ”varför gjorde jag så?”. Jag trodde att han var närmare än vad han faktisk var och hade inte behövt vara så uppstressad.

– Jag vann i alla fall heatet från röd, och det var ju väldigt viktigt för fortsättningen. Då hade jag ändå en trepoängare och slog ändå några bra namn. Michael Jepsen Jensen (tidigare guldhjälte för Smederna och fyra i VM just nu) var med i det heatet bland annat.

Allt i egna händer

– Tävlingen rullade på och jag kände väl att jag inte hade min riktiga toppdag. Jag hade inte det där flytet med mig. Jag var väldigt nära, var nära att komma in framför (Rohan) Tungate i första svängen i tredje heatet, men höll på att vurpa i stället. Så jag hade inte de där marginalerna på min sida.

Inför Kims, tillika matchens, sista heatet hade Kims poäng varit lite upp och ned. Han fick som sagt med sig en viktig heatseger från den överlägsna bana ett och lyckades på sina två heat från svåra bana fyra ta totalt tre poäng. Genom att ha tagit poäng i alla sina heat stod han inför avgörandet på sju poäng – och plötsligt var allt i hans egna händer. Från en bana som inte vunnit ett heat på senaste femton försöken.

– Jag skulle åka sista heatet i grundserien och slog jag en blick på resultatet innan heatet. Då insåg jag att vinner jag sista heatet nu, då är jag klar. Då… Det är det som gäller. Annars så… Annars kan det bli omkörning och då vet man aldrig vad som händer. Men vinner jag heatet, då är jag klar.

– Det var egentligen bara att ladda allt på ett kort. Jag visste att vit inte var någon bra startbana, men jag gjorde faktiskt en jäkligt bra start för att vara därifrån. Jag kunde komma ut som trea ur första svängen och laddade bara allt vad jag hade på yttern i två och ett halvt varv eller vad det var. Till slut kunde jag gå upp i ledning. Och sen… Sen var det klart. Det är ganska sjukt ändå. När man känner att man inte har haft flytet med sig i tävlingen, utan krigar sig till varje poäng och sen kunde avgöra det själv i sista heatet… Det kändes rätt bra.

VM-kvalet – en bra fingervisning inför nästa år?

För den som tänker att kvalen till VM inte betyder någonting, utan bara består av förare som ändå inte tillhör världstoppen, bör man se vilka förare som faktiskt var med och körde. Förarna som för tillfället ligger på tredje, fjärde, sjunde, tolfte och fjortonde plats i VM var alla med. Förra året kvalade förare som Kacper Woryna och Leon Madsen in till VM via kvalet. Att Kim lyckades ta sig till VM denna väg bådar alltså gott inför nästa säsong.

– Det är ändå GP-namn som inte gick vidare från det här kvalet, så man vet ju ändå att man kan, att man är där, säger Kim.

– Sen har jag i år även kört SGP i Målilla. Jag är väl inte hundra nöjd med det, men kom ändå åtta. Det är inte fy skam när man bara slänger sig in i serien. Sen hade vi varit i Målilla tidigare, men banan var inte alls som den var när vi var där med Smederna. Så det känns som att jag ändå tagit steg och har mer i VM att göra nu än vad jag hade sist jag kvalade in. Och jag är på en annan nivå också – organisationsmässigt, mentalt och kanske framför allt fartmässigt.

Var det inte så att en viss Tai Woffinden tog sig till VM 2010, åkte ut direkt, kom tillbaka några år senare och vann VM-guld?

– Ja! Det vore väl något, eller hur? Nej, nu ska vi väl inte dra för stora växlar, men jag tycker att jag har tagit steg år för år och till i år så har det släppt lite, eller vad man ska säga. Det finns väl ingenting som säger att det inte kan fortsätta, utan mitt mål är ju alltid att förbättra mig hela tiden.

För att kunna bli ytterligare bättre och kunna få ut ännu mer av VM detta försök har Kim en förhoppning: att få möta tuffare motstånd oftare.

– Jag hoppas väl kanske på att få köra lite mer, eller få någon annan styrning i Polen så man får hoppa upp en liga där. Eller annan styrning, vi vet inte vad Landshut kommer göra till nästa år. Vi är ju med i slutspelet där och jag vet att de forskar i om de kan få gå upp även fast de inte är baserade i Polen, så vi får väl se. Men det känns som att jag skulle behöva åka minst en liga högre i Polen, för att få lite mer kontinuitet med lite hårdare motstånd, avslutar Smedernas kapten, tillika Sveriges nya GP-förare, Kim Nilsson.