Från småvinster i maj till storvinst i semifinalen. Smedernas har, efter ett par års frånvaro, återigen tagit sig till final. Men hur hamnade vi här? Vi har tagit ett snack med Joel Andersson – som berättar om säsongen, laget och att nästan slå Zmarzlik.

Vi är halvvägs in i september. Regnet har, precis som under stora delar av sommaren, stått som spön i backen senaste dagarna. I speedwayvärlden börjar säsongen gå mot sitt slut. GP-serien är avgjord, allt fler förare ställer in sina speedwaycyklar i garaget och av Bauhausligan återstår endast två matcher: de båda finalerna mellan Smederna och Västervik.

För Smederna har det varit en säsong präglad av framgång. Laget har radat upp segrar sedan premiären i maj. En förare som synts i depån under alla hemmamatcher, oavsett om han varit uttagen i startsjuan eller inte, är Smedernas Joel Andersson.

Att nästan slå en världsmästare

Joel har blivit något av en favorit i Eskilstuna. Född i ”derbyland”, mer precist i Kumla, var det aldrig någon självklarhet att han skulle bli mer än en i mängden av förare som passerat Smederna genom åren. Men det är precis vad han blivit. Både inför, under och efter matcher flockas unga fans runt honom för bilder och autografer, medan vuxna passar på att prata om allt mellan himmel och jord.

Men självklart är det inte bara sin sociala sida i depån som gjort honom populär bland fansen, utan även genom sina framgångar på banan. Som i den andra semifinalen mellan Smederna och Lejonen förra veckan, när han hade en kamp mot den numera sexfaldige världsmästaren Bartosz Zmarzlik. Och det är just där vi tar avstamp i dagens intervju.

– Den var sur, det var den, säger Joel när vi når honom under söndagskvällen.

– Jag gjorde ett misstag där. Jag åkte i ett spår och for ut. Hade jag inte gjort det tror jag att jag hade lyckats hålla honom bakom mig i fyra varv. Det kändes som jag hade fart i grejerna, så det får man ändå vara nöjd med.

Joel tystnar en stund, tänker efter. Sedan fortsätter han.

– Men det hade varit skönt att få dänga honom. Jag har gjort det två gånger innan, så det hade varit skönt att få till en tredje gång. Första gången var i junior lag-vm i Norrköping och andra gången var i Avesta. Men det var det där lilla misstaget som förstörde allting. Och han är ju världsmästare av en anledning.

Oavsett kampen mot Zmarzlik, var det en lyckad kväll för Joel. Efter att ha stått utanför startsjuan i några matcher, fick han chansen när Leon Madsen var frånvarande. Det var en chans han tog. 3+2 poäng på sina första två heat, innan det där tredje heatet mot Zmarzlik, är väl godkänt. Även Joel tyckte det kändes bra.

– Jag har haft lite tufft nu senaste veckorna med maskinstrul och allting. Nu var det ändå en tävling där jag kände att cyklarna funkade och jag åkte bra. Även om det inte var den största poängskörden så kändes det ändå väldigt bra.

En jämn säsong

Fram till dags dato har det blivit 52 poäng på 13 matcher för Joel. Han har höjt sitt snitt och var ett par gånger under säsongen uppe på ordinarie plats i startsjuan. Själv är han ganska nöjd med säsongen.

– Jag tycker den känts ganska bra. Jag har levererat ganska jämnt hela säsongen tycker jag. Sen är det klart att man alltid vill mer än vad man får ut, men jag skulle ändå vilja säga att jag är skapligt nöjd efter den här säsongen.

Har du några plus och minus denna säsong?

– Inga speciella plus, skulle jag vilja säga. Det enda minuset var väl den där Hallstaviksmatchen som var ett riktigt platt fall. Annars har det varit ganska stabilt. Jag har levererat ungefär samma hela tiden och det känns ändå bra.

Efter en stund kommer han dock på en match som var någonting extra.

– Mot Dackarna var ju en bra match. Det var väl den bästa matchen jag gjorde i år. Vad var det man plockade då? 7+3? Det är väl det som sticker ut lite extra, att man fick in lite extra poäng.

Just den matchen var det bara en förare som lyckades slå Joel, som flög fram på banan. Det var den tidigare mångårige Smeden, tillika GP-föraren, Andzejs Lebedevs. I övrigt var det tre femettor som gällde, vilket innebär tre bonuspoäng. Och bonuspoäng, det är något som varit lite av en specialitet i år.

– Det kan nog stämma. Bonuspoängen har duggat tätt i år. Det skulle vara kul att veta vad man fick ihop totalt med bonus på en säsong. Snittet man tagit är ju ett snitt, men det känns som sagt som man tagit mycket bonuspoäng, så skulle man räkna med det har det nog varit en väldigt bra säsong.

Smedernas ”vändning”

Under inledningen av säsongen radade Smederna upp vinster, men man hade svårt att få riktigt grepp om matcher. Säsongens tre första matcher slutade med tvåpoängsvinster och efter sex matcher hade Smederna en poängskillnad på endast 24 poäng. Det trots idel vinster. Därefter lossnade det och segrarna blev desto större. Sista tre grundseriematcherna vann Smederna med mer än dubbla poängen jämfört med motståndarna. Vad var det egentligen som hände?

– Jag tror det var att alla kom igång lite. I början var vi lite trevande allihopa kändes det som, men ju mer vi åkte, desto mer kom vi igång. Framförallt har vi blivit bättre på hemmaplan. När vi kom igång allihopa så blev det mer och mer självklart att vi var ett favoritlag.

– Egentligen var det väl också så att i våras när någon hade en bra match, så var det alltid någon som hade en tuff match. Men laget jämnade ut sig med säsongen. Det har varit steg i rätt riktning.

Dessutom kom en viss Michael Jepsen Jensen in i truppen, efter att för första gången sedan han anslöt 2017 inte varit en del av laget från början. Han har öst in poäng, men det är inte bara på banan han haft betydelse.

– När han kommer in blir det alltid en extra boost. Han är väldigt bra att ha med sig i depån. Någon att bolla med, någon att prata med. Han är väldigt duktig på att få igång ett lag. Inte bara med poäng, utan även när det gäller att jaga igång alla, heja igång. Han gör ett hästjobb på det sättet också, så han är självklart väldigt viktig för att det går den vägen det gör.

Splittringen av radarparet på reserven

En följd av Michaels ankomst var att Philip Hellström Bängs bad om att lånas ut till Rospiggarna. Det innebar att Smedernas svenska reservpar, Joel och Philip, splittrades.

– Både jag och Philip hade räknat ut det innan, när man kollade lite snitt. Kommer Jepsen in, vad händer då liksom? Vi förstod ju att det var någon av oss som stryker på foten. Det är som det är, det är inte mycket att hänga läpp över. Det är surt när man inte får åka, men vad ska man göra?

Du valde trots allt att stanna?

– Det var ganska självklart. Jag hade lite erbjudanden från andra klubbar, men kände ändå att jag ville försöka slå mig in. Det är tufft när man kör om en plats mot en sån som Mathias Pollestad som kört så otroligt bra i år. Inte mycket att säga om det.

Det är ändå intressant, för i ett annat lag kanske du hade varit tungan på vågen och det hade varit andra lag i final nu?

– Så kan det vara. Vad ska man säga liksom? Jag ville få min chans att bevisa mig i Smederna, hellre än att byta klubb mitt under säsongen. Sen om det var rätt eller fel får man väl se. Jag fick ju köra en match i slutspelet och visa att jag är hungrig, så det var skönt det.

Finaldags

Om min mormor hade hjul skulle hon varit en cykel, är ett känt ordspråk och nu är det Smederna som står i final. Som motstånd väntar Västervik. Det är två matcher som inte är avgjorda på förhand, i alla fall inte enligt Joel.

– Det är svintufft. Hur det än går kommer det bli hur tufft som helst. Ändå känns det som att…

Joel pausar innan han fortsätter.

– De kommer köra i stort sett samma lag som de körde mot oss i grundserien och vi kör samma lag mot dem. Då vann vi båda utan problem. Jag tror på vinst, men det kommer inte bli lätt. Det kommer krävas mycket av alla.

– Jag tror ändå att det är vårt guld. Jag tror vi kommer ta det. Men det är 30 heat som ska köras och allt kan hända. Det är två riktigt bra banor, så det kommer bli spännande.

Om någon blir sjuk antar jag att du är redo?

– Ja, jag är redo. Jag har grejerna redo. Det är minsta problemet.

Och om inte, ses vi i depån på tisdag?

– Jajamen, det kommer vi göra!