Smederna är inne på sin tredje vecka av uppehåll från Bauhausligan. Nästa vecka är det återigen dags för speedway i världsklass på Eskilstuna Motorstadion. Till dess fortsätter dock speedwayskolan för fansen. Denna vecka har vi gått igenom buss, verktyg, delar och livet som speedwayförare med Smedernas svenska förare Joel Andersson.
Missade du första två delarna av speedwayskolan? Del ett, där vi snackar spårval med Pontus Aspgren hittar du här. Del två, där Pontus Aspgren istället berättar om inställningar, hittar du här.
I ena änden av parkeringen där bussarna tillhörande Smedernas förare står, finns en i sammanhanget liten buss. Storleken är av en klassisk jobbarbuss, som dagligen rullar på våra gator. Just denna buss tillhör Smedernas svenska förare Joel Andersson. Joel har lovat att visa upp vad han under denna kväll packat med sig till matchen, vad han absolut inte får glömma att ta med och varför han har en mindre buss än övriga smedförare på plats.
– Du ser allting som det ligger nu, säger Joel när han öppnar dörrarna till teamets vita Renault Traffic.
– Det är cyklarna, miljömattor, fläktar, dirt deflectors, extrahjul, luftfilter, hjälmar, väska, glasögon, stöd, släpsko. Det är inte så avancerat, fortsätter Joel samtidigt som han pekar i riktning mot respektive sak.
Om du fick välja en grej här inne att ta med, den viktigaste grejen, vad blir det då`
– Om vi säger förutom att köra med, så är det en lamell-väska till exempel, en väska med extra lameller. För om du bränner en koppling kan du stoppa i ett nytt lamell-paket. Så det är väl det egentligen, för att kunna rädda någonting på plats på banan, säger Joel och fortsätter med att resonera kring vad i bilen han skulle klara sig utan.
– Det vet jag faktiskt inte egentligen. För allting som är med, iallafall nu när jag bara kör i Sverige, har ju en funktion till tävlingen. Jag behöver ju inte ha med mig något extra, så allting som jag har med mig kommer att användas under match.
Joel pausar en stund, innan den något motsägelsefulla domen faller.
– Då är det väl lamellväskan, för den bara kanske jag använder. Samtidigt som den är väldigt viktig att ha med sig, så är det den jag skulle kunna glömma hemma och fortfarande kunna köra tävlingen.
En buss har ett begränsat utrymme, vilket innebär att platsen måste prioriteras. Jämfört med en större buss är det främst en sak Joel säger inte får plats.
– Det jag inte får med mig, som jag kanske skulle kunna ha med mig, är tre cyklar. Jag får bara in två cyklar i min buss. Det är största skillnaden om man jämför med dom stora bussarna. Dom kan slänga in tre cyklar, så dom alltid har en extra med sig. Speciellt om dom ska på lång resa. Jag får ta med mig en extra motor istället. Ja, lite såna grejer.
Livet som speedwayförare kan verka glamoröst. Som fans ser man fina bussar, ofta flera mekaniker per förare och nytvättade speedwaycyklar. Kanske förväntar man sig att förarna flyger till tävlingarna, för att kunna strosa runt i vackra städer innan matcher. Så är dock inte fallet, i alla fall inte för Joel. Han tar sig fram i bussen.
– För min del så är det ju liksom jag och farsan. Så är det. Vi turas om att köra. Farsan kör mest. Sen är det bara ligga och blåsa mil. Tajma färjor och sånt där, säger Joel och fortsätter:
– Jag tror folk skulle bli förvånade över hur enkelt det är. Det är ju liksom en personbil med lastutrymmet. Det är inget fotbolls-lyxliv, utan det är McDonalds drive in och sen bara ligga och blåsa. Vi sover aldrig på hotell längs vägen. Det är raka spåret. Vi har till exempel kört 16 timmar nonstop från Polen. Om den som kör blir trött så byter man plats. Sen fortsätter man. När man inte kör lägger man sig i baksätet och försöker vila på vägen.
Som sagt har Joel en i sammanhanget liten buss. Så har det inte alltid varit. Tidigare hade även han en stor buss, vilket bland annat medförde att han inte behövde sova i ett baksäte.
– När jag hade stor buss hade vi säng över lastutrymmet istället. Då har man som en hylla, där man lägger hjälmar och sånt. Där bakom så är det en säng istället för bara tomt utrymme. Men nu när man kör såna här små bussar igen så får man njuta av baksätet, säger Joel med ett skratt.
Om Joel tidigare haft en stor buss kan man ju fråga sig varför han valt att byte till en mindre. Vad gör att man väljer bort en tredje cyklel i lastutrymmet och en säng att sova i, mot en extra motor och ett baksäte?
– Det är en kostnadsfråga. Om båda är begagnade skiljer det kanske tre–fyrahundratusen i pris. Om man jämför med typ Lamberts buss, så kanske min kostar en femtedel av vad hans kostar. Så det är verkligen en kostnadsfråga. För helst vill man ju ha en stor buss, men det är dyrare att åka i dom; dom drar mer och dom är dyrare på färjor. Att ha en stor buss kostar därefter, så den här duger gott och väl för mig, förklarar Joel.
Hur kan en typisk vecka se ut?
– Mina veckor ser ut såhär: Upp måndag morgon, åka och jobba. Komma hem fyra, ut i garaget och börja göra i ordning allting inför tisdag, inleder Joel.
– Sen är jag alltid ledig på tisdagar när det är match. Då går man upp på morgonen, lastar bussen, gör klart allting och kollar över så man har med allt. Åker och kör match. Förmodligen är man hemma sent. Det är bara hem och lägga sig, fortsätter han.
– Upp och jobba på onsdagen. Hem vid fyra. Tvätta cyklarna och göra i ordning allting igen. Jag håller väl på fram till nio–tio på kvällen, innan jag går och lägger mig.
– Upp igen på torsdag för att köra allsvenskan och då är det bara fixa det sista. Lasta bussen igen. Sen åka och köra match. Hem igen. Det blir en sen torsdag kväll.
– Upp fredag morgon för att jobba. Sen får man försöka njuta lite av helgen, avslutar Joel genomgången av sin typiska vecka.
Joel kör i år för Smederna i Bauhausligan och Örnarna i Allsvenskan. Därutöver har han kontrakt med den tyska klubben MCS Brokstedt, i vilken han ännu inte kört i år. Att inte köra utomlands har Joel lite blandade känslor inför.
– Man har ju ”turen”, eller vad man ska säga, att inte köra utomlands. Det är ju klart man vill köra utomlands, men att slippa utlandsresorna just nu, det är faktiskt ganska skönt. Man vill köra, men samtidigt tär det att ligga och resa varenda vecka.
Speedway är ingen billig sport. Framförallt kanske fans märker av det på att flera klubbar gått i konkurser senaste åren, trots ökade biljettpriser. Även för förarna kostar det mycket pengar. Joel förklarar vad pengarna han får in från speedwayen går till.
– Det som pengarna jag drar in på en tävling ska täcka är diesel till bussen, cyklar, renoveringar av motorer, däck, metanol. Det är ju alla dom här slitgrejerna som lameller och oljor. Det kostar mycket att dra runt en säsong när man ska satsa.
Han pausar upp en stund, tänker efter, innan han fortsätter.
–Om man säger såhär. Alla pengar jag tjänar i speedwayen, går raka vägen in i speedwayen igen. Så fort man får in pengar, så går dom fort ut igen. Ingenting av det jag kör in tar jag ut i lön. Allting som jag tar ut i lön, det jobbar jag in. Så det kostar mycket att dra runt, om man ska försöka hålla en hög standard på det. Det är mycket pengar i det, understryker Joel.
Avslutningsvis, vad kostar grejerna på ett ungefär? Typ en motor, en koppling?
– Ska du köpa en ny motor kanske den kostar runt 75 000. En ny cykel kanske 130 000, om du köper en helt ny. Liksom bara däcken kostar ungefär 1 000 kronor styck. Plus moms, inleder Joel och fortsätter:
– En koppling håller ett bra antal matcher om du har tur. Men du kan ju ha oturen att du bränner den, för ett lamellpaket kostar kanske 2500–3000 kronor. Alltså bara lamellerna som sitter i. Då är det inte med plattan som trycker ihop kopplingen, fjädrarna och andra delarna. Det är bara lamellerna och mellanskivorna. En hel koppling… 12 000 tror jag det är ungefär.
Och en hjälm?
– Den jag har nu ligger på, det som stod på kartongen när jag fick hem den, 12 500 kronor. Men den är ju en top of the line-hjälm. Det är liksom det bästa. En bra hjälm kan verkligen rädda ett liv. Det är såna grejer som är värda att lägga pengar på, avslutar Joel Andersson.